Kalender

Livet på en pinne

Vårsolen tinar tjälen ur våra frusna kroppar och det land som blivit så kallt. I takt med att de sista snöresterna försvunnit och vi allt mer börjat söka med blicken efter vårtecken, ja då finns det i vart fall ett vårtecken som gjort sig allt tydligare. Längst de populära gatorna i huvudstaden, sitter det tiggare insvepta i filtar och tröjor. Mer eller mindre alla sitter med sorgfylld blick, framför dem finns en liten kaffemugg med några kronor i.

Jag kan inte annat än att undra om det bakom de sorgsna ögonen gömmer sig en längtan tillbaka och en ånger att man rest hit. Ändå vet jag att de flesta av de tiggare vi ser på våra gator som kommer från Sydöstra Europa hade det om möjligt ännu sämre i sina hemländer. Men deras vädjan i ögonen gör mig ömsom skamsen, ömsom upprörd och provocerad. Upprörd och provocerad blir jag för att jag går därifrån med en känsla av skam och skuld för att jag inget gav. Provocerad blir jag för att jag tillåter mig att känna skam trotts att jag inte gör något fel. Eller gör jag det, gör jag fel?

Min princip är enkel, jag ger till alla som ber mig, eller som spelar eller uppträder på gatorna. På samma sätt köper jag tidningar av de som säljer. Men de som bara sitter och ger mig skam och skuld får ingenting. Av mig får de inget, det är bara jag som får och det är just skuld och skam.

En del tiggare skulle jag egentligen vilja betala för att sluta spela då jag har svårt för ostämda instrument och för dragspel som det hurtigt ska dras och klämmas i. Ändå ger jag och kan gå därifrån med en känsla av tillfredsställelse. Ibland kan jag till och med känna njutning av den musik som vackert kan flöda ur en sorgfylld saxofon.

Men nog är det ett vårtecken lika säkert som att ”blåsippor i backarna står”. Det är så mycket lättare för alla oss som har, om vi slipper se alla de som inte har. Det är så mycket enklare att kunna säga till sig själv att de får gå till socialen, de får ta tag i sina liv. Det är så mycket enklare att urskulda att man inte bidrar om man vet att någon annan gör det. Någon annan, alltid någon annan. Någon annan som går förbi, eller via vår gemensamma kassa i kommunen.

”Du får inget för du köper bara sprit för pengarna!” hörde jag nyligen en välbärgad gammal dam säga till en sliten man med abstinens och hans utsträckta hand förblev tom. Jag tömde då min ficka och la femton kronor i hans hand ”Det räcker nog till en pilsner!” sa jag och fick ett varmt leende till svar. Det är alltid lättare att inte se, för att slippa ge. Någon annan borde, bara inte jag.

Peter PC Carsson

Skapad: 2012-03-26 11:34:19

Senast ändrad: 2012-03-26 12:55:30