Mötesplats 2020

Välj mötesplats

Krönika

Religionen är en rättighet men inte något som skall finansieras av stat, kommun eller landsting.

Läs krönikan

Aktuellt

  • 2012-04-24
    Glödande hat
    Läs mer
  • 2012-03-20
    En vädjan om anständighet
    Läs mer
  • 2012-03-14
    Barns ekonomiska utsatthet 2012 - Rädda Barnen
    Läs mer
  • 2012-02-15
    BRIS-rapporten 2012
    Läs mer

Fler nyheter



 

Jag är livstidsdömd till fattigdom!

Idag vet jag att det är varje utslagen människas största utmaning att hantera vårt byråkratiska regelverk. Att t ex bli drogfri är en lätt sak i jämförelse.

2001 var jag en nyskild, ensamstående mamma med tre barn, varav två av med neuropsykiatriska funktionshinder med stora behov av särskilda stödinsatser. Skilsmässan var svår, jag var egen företagare som tvingades flytta långt för att få lite hjälp med barnen. Mitt i den här svåra perioden i mitt liv, blir jag våldtagen och drabbades av en svår och akut livskris. Jag vårdades i psykiatrisk slutenvård, drogades ner med tunga mediciner och mitt socioemotionella sammanbrott var ett faktum.

Barnen placerades på familjehem
Jag förlorade mina tre barn som placerades på familjehem, jag miste min firma och tappade kontakten med min familj, mina vänner och hela mitt sociala nätverk. Jag gjorde sju allvarliga självmordsförsök inom loppet av 13 månader och har 180 sidor journal från åren i psykiatrin. Jag var en ”särskilt vårdkrävande patient” med extra personal och ofta så kallat ”klistervak”. 

Det är omöjligt att identifiera mig med den kvinna som beskrivs i journalerna. Psykiatrin höll på att kosta mig livet och den tunga medicineringen gjorde mig fruktansvärt sjuk, jag var kemiskt lobotomerad. Till slut lyckades jag ändå bryta med psykiatrin och istället självmedicinerade jag mig med illegal amfetamin.


Levde som hemlös sprutnarkoman
Under ett år levde jag som hemlös sprutnarkoman och det uppstod skulder från vräkningar och andra saker som jag var oförmögen att sköta under tiden.
I ett fruktansvärt dåligt skick – både psykiskt och fysiskt, hamnade jag i Skåne 2004 och detta blev en vändpunkt.

Här började jag sakta men säkert försöka erövra ett normalt liv och hitta min värdighet igen. Jag blev drogfri, fick en bostad, mina barn flyttade tillbaka hem och jag genomgick behandling mot Hepatit C.

Jag trodde nog, innan jag själv fick mitt socioemotionella sammanbrott och min svåra livskris, att det skulle vara kamp mot återfall i missbruk. En kamp mot den egna förstörda självbilden eller en kamp mot vanliga människors fördomar och förakt som skulle vara den största utmaningen för oss som försökte ta sig tillbaka till livet igen efter sjukdom och missbruk. Istället har det varit den skattefinansierade sociala välfärdsapparaten som varit min absolut svåraste motståndare. Men även svenska myndigheter såsom Kronofogden, F-kassan, CSN, Radiotjänst och stora kända elbolag, kommunala bostadsföretag och liknande.

Social välfärd och trygghet finns kanske för den som är stark, den som inte blivit våldtagen, inte är fattig eller fastnat i beroende av droger och alkohol, den som inte blivit svårt sjuk eller på annat vis mist sin värdighet och sociala trygghet. För oss andra finns inget sådant, men barn har vi ibland och då är vi föräldrar.
Föräldrar till barn som lever med utsatta föräldrar.

Barn som lever med utsatta föräldrar
Jag som ”återhämtad” mamma måste försöka skapa stabila förhållanden som möjliggör för barnet att också återhämta sig. Jag har kanske fått behandling och stöd på olika vis för att kunna ta hand om mina barn igen. Barn som är svikna och skadade i själen men formbara och starka i grunden.

Jag måste försöka bygga upp nya, sociala nätverk genom föreningsliv och aktiviteter. Jag kan uppmuntra till en sund fritid och utvecklande intressen samt bygga trygga sociala relationer. Jag kan, trots att jag är ensamstående och har tvingats bryta med min familj som fortfarande är aktiva i missbruk, ändå skapa fina traditioner kring jul och födelsedagar och jag kan fokusera på mina barns behov och intressen för att vara ett stöd i barnens bearbetning av svåra upplevelser.

Nej, jag kan bara försöka dölja paniken jag får när barnet fått nageltrång p.g.a att han gått i för små skor och nu bara måste få köpa nya. Jag kan bara försöka låtsas att jag tycker det är normalt och trevligt att ge bort några månaders städning av sonens rum, på hans 15-årsdag eftersom jag inte ens har pengar till barnens mediciner och definitivt inte till någon födelsedagspresent.

Jag hämtar överbliven mat från ett skolkök i smyg. Barnen skäms men jag hävdar bestämt att det är slöseri med jordens resurser att slänga mat – därför ska vi äta upp den. Jag får inte ha telefon eller internet men när äldste sonen fyllt 18 blir livet lite lättare för han får teckna avtal. Vi har aldrig någon chans att spara något till oförutsedda utgifter och även om vi hade det, är reglerna sådana att vi inte får ha pengar på banken.

Lagar och regler kring skulder och skuldsanering saknar barnens perspektiv
Arbetar jag, mister jag de sociala förmåner vi är beroende av. Ska jag kunna betala tillbaka mina skulder behöver jag både arbeta för så pass hög lön att jag kan kompensera för de sociala förmånerna som jag mister och ändå kunna få pengar över till skulderna.

llvstidsdömd till fattigdom
Ingen människa med min bakgrund, har en realistisk chans att klara det. Jag är livstidsdömd till fattigdom, eftersom skulderna är för låga för skuldsanering men så pass höga att det kommer ta 137 år för mig att betala tillbaka.

Jag har faktiskt idéer kring hur man skulle kunna lösa vissa av de här sakerna. Lösningar som barnen, fordringsägare, skuldsatta och samhället i övrigt tjänar på. Men jag har ens ingenstans att vända mig.

Ingen arbetar med de här frågorna ur ett helhetsperspektiv. Knappt någon journalist skriver om det här. Ingen myndighet arbetar specifikt med barnfrågor. Vi har ingen ”barnbalk” i Sverige och de som drabbas är ju bara barn till rättslösa, marginaliserade och socialt exkluderade föräldrar.

Jag lever i en förundran över att detta Sverige finns
Ett Sverige där barn inte får behålla de pengar de har tjänat ihop under sommarlovet, om deras föräldrar lever på försörjningsstöd. Ett Sverige där Kronofogden kan höja förbehållsbeloppet för att en skuldsatt man behöver reparera sin bil, men inte kan höja det för att en skuldsatt mamma ska träffa sitt barn (det finns ett prejudicerande beslut på att Kronofogden inte får bevilja förbehållsbelopp för umgängesresor till barn).

Ett Sverige där barn som har en död förälder får förmyndare som kan bevaka att barnet får sina tillgångar och behov tillgodosedda men där ett barn till levande men skuldsatta föräldrar får gå till skolan i billiga ”Foppatofflor” eftersom skolan råkar börja innan barnbidraget kommit den månaden.

Ett Sverige där en ensamstående mamma inte kan få höja förbehållsbeloppet eller få utmätningen uppskjuten ens tre månader, trots att barnen flyttar hem och lägenheten är helt tom då mamman varit hemlös och mist alla ägodelar och inte ens har bestick så det räcker till alla.

Ett Sverige där barn med skuldsatta föräldrar minimerar sig själva, blir medberoende, krymper ihop och aldrig uttrycker några egna behov (det finns forskning som visar vad som händer med barn som växer upp i fattigdom och kronisk brist på allt).

Ett Sverige där ensamstående föräldrar kan få utmätningar som leder till en fattigdom som gränsar till omsorgssvikt men skuldfrihet först efter 137 år. 
Ett Sverige där barn far illa av den ständiga känslan av kaos, av nödlösningar och kompromisser, av stress och konflikter kring allting som familjen ständigt saknar och lider brist på.

De skyddsmurar som skattebetalare finansierat för att ingen ska falla ur, tycks istället bli murar som stänger ute, som är osynliga för dem på insidan men ogenomträngliga för oss på utsidan.

Av Malin Widerlöv

Läs mer: Jag ser hur mina söner skäms över vår fattigdom 

Skapad: 2011-02-09 16:14:37

Senast ändrad: 2011-02-11 13:07:40

Share |
Gå till Sensus Gå till ESF Gå till ABF Gå till EAPN