Mötesplats 2020

Mediaarkiv

Radio och mediainslag!

Krönika

Religionen är en rättighet men inte något som skall finansieras av stat, kommun eller landsting.

Läs krönikan

Aktuellt

• 2012-04-24
  Glödande hat
  Läs mer
• 2012-03-20
  En vädjan om anständighet
  Läs mer
• 2012-03-14
  Barns ekonomiska utsatthet 2012 - Rädda Barnen
  Läs mer
• 2012-02-15
  BRIS-rapporten 2012
  Läs mer

Hur kunde det gå så fel?

Titti, en 47 årig trebarnsmor som lever på existensminimum.

17 år, flyttar hemifrån, när gymnasiet är över så startar vuxenlivet. Jag har jobb men inte min sambo, han studerar på AMU. Vi gifte oss och fick två barn, en familj låginkomsttagare. Tog olika former av lån för att få råd med det som alla andra hade. LO-lån för bilköp, köpte diskmaskin, tvättmaskin och torktumlare på låneköp. Vi inbillade oss att vi hade råd. Det var det självklart att vi snart skulle få det bättre. Vi levde ju i en högkonjunktur, det gyllene 80-talet.

Snart började det knasa med våra utgifter, pengarna räckte inte till allt som skulle betalas. Trots att vi båda jobbade heltid och hade fast jobb så var vi fortfarande låginkomsttagare.
Många räkningar förblev obetalda. Situationen slet på oss, efter 11 år tog vårt äktenskap slut, skilsmässan var ett faktum.

Nu är vi inne på tidigt 90-tal. Säger upp mig från mitt fasta arbete, eftersom min före detta man arbetade på samma arbetsplats.

Gjorde ett försök till nytt liv
Började studera, tanken var att bli sjukgymnast och då krävdes det att jag läste in ett år med vårdkompetens på gymnasienivå. Längre än så kom jag dock inte med mina studier. Min känsla av oduglighet var för stor för att jag skulle klara av studierna. Så efter skilsmässan rasade jag fort, klarade inte av mitt eget liv. Började istället allt mer fokusera på att hjälpa andra för att slippa känna.

Symtomen på allt detta blev att jag totalt tappade kontrollen på min ekonomi. Förmodligen mådde jag väldigt dåligt under den här tiden, men det är inget jag egentligen minns. För att orka så hade min hjärna börjat spela mig spratt, så som att glömma.

Jag gjorde hela tiden försök att få ordning på min livssituation, men det ena ledde till det andra. Obetald barnomsorg, bokklubbar och liknande, hyror och elräkningar halkade vilket ledde till Kronofogden och socialen. Fick viss hjälp men den fungerade bara som konstgjord andning.

Vid det här laget har jag en väl inarbetad skam och förnekelse som utvecklat sig till en kuvertfobi som yttrade sig i att spara alla brev oöppnade på hög. På det viset är det som att de inte fanns. Nu började jag märka själv, att mitt minne försämrats.

Får lite stöd av socialen med så kallad hemmahosare som ska stötta mig i att få till budget och planering. Men det ingen förstår, inte ens jag själv, är att mitt självbedrägeri är så stort att jag inte klarar av att bryta det själv, utan att jag i det här läget egentligen är i behov av en långvarigt och professionellt stöd. Nu har dessutom ännu en utgift tillkommit, mitt studielån. Jag en arbetslös nyutbildad undersköterska som ska betala tillbaka på sitt studielån.

Här och nu infinner sig den slutgiltiga uppgivenheten över att inte kunna duga något till alla. Arbetslös och oduglig, skuldsatt över öronen. Får ströjobb men inget varaktigt. Så äntligen får jag ett längre vikariat då hör kronofogden av sig, det blir utmätning på lönen.

Hur överlever jag?
Enkelt beskrivet, genom att överträda min egen mycket begränsade ekonom. Låna av mig själv, alltså skuldsätta mig vilket leder till avbetalningsplaner. Vad är det då jag gjorde av med pengarna på. Jo mat och det som hör hushållet till.

Däremot fanns det inga pengar till allt annat som andra tycker är viktigt för ett värdefullt liv t.ex. kläder, semestrar, skolfoton, bio, busskort, bil, alla former av nöjen som kostar.
 Ja egentligen allt annat är väl enklast att säga för den här listan kan göras väldigt lång.

Handlade all mat en gång i månaden, mjölken blev den som köps då, sen fick det duga med vatten resterande delen av månaden. Allt annat fryses in och får på det viset räcka till månadens slut.

Var är mina barn i detta då?
När mina två äldsta barn var små så hade familjen fortfarande en illusion om att det fanns ekonomi att köpa allt det där som en familj behöver.

Men allt eftersom tiden gick så insåg jag att det helt enkelt inte gick att köpa det som alla andra köpte. Hade jag inte haft min mor, far och min moster så hade mina barn vuxit upp utan det mesta som barn behöver.

Som det ser ut så finns det ingen ekonomi till egna skridskor, skidor, bra skor till gympan. Jag handlar i princip aldrig kläder till mina barn utan de har hela sitt liv gått i ärvda kläder! Julklappar är lika med ångest, oftast samlar släkten, på det viset får barnen i alla fall ett ordentligt paket. Inga sommarlov med resor utomlands, äventyren har varit med hjälp av kyrkan och ideella organisationer som Verdandi.

Hur ser mitt liv ut idag?
Idag så delar jag mitt liv med en ny man, sedan 14 år tillbaka, vi har ett gemensamt barn. Är sjukskriven sedan 2003, det utmynnade i sjukersättning under två år, men nu är perioden slut och jag går för tillfället på socialbidrag.

Har under de här åren varit på utredning på FMC - Försäkringsmedicinskt centrum, om min eventuella arbetsförmåga, med ett helt team omkring mig bestående av psykolog, sjukgymnast och arbetsterapeut. Alla dessa är rörande överens om att jag nog aldrig kommer att orka arbeta mer än 50 procent.

Min oförmåga att få min ekonomi på fötter har drivit mig ned i träsket som kallas för utmattningsdepression, själva roten till detta är oduglighetsstämpeln som jag själv och hela samhället satt på mig.

För att överleva själsligt har jag funnit ytterligare en överlevnadsstrategi, självhjälpsgrupper. Där möter jag andra som är som jag och får vägledning genom att lyssna på hur de har gjort. Verdandi och dessa självhjälpsgrupper har blivit min överlevnad själsligt.

Just Verdandi har varit en stor del av mitt liv sedan 1997 och som jag ser det idag så kommer jag att vara Verdandist så länge jag andas. I Verdandi har jag lärt mig att jag har ett eget värde, ingen dömer mig på grund av vilket jobb jag har eller hur min ekonomi ser ut. Jag blir sedd för den jag egentligen är, en människa med människovärde.

Hur har detta format mig?
Livet har format mig till en mångfacetterad kvinna med dels en svart, begränsande sida och dels en positiv överlevarsida.

Den svarta, begränsande sidan bävar inför folkpensionen, nöjer sig med att se livet i ett mycket litet perspektiv och tar livet en dag i taget, utan att orka se framåt. Känslan av maktlöshet över min ekonomi sitter djup och är rotad så att det känns omöjligt att överhuvudtaget fundera över framtiden. Har mer eller mindre gett upp och fortfarande finns det massor med skuldkänsla kvar och en bakvänd stolthet gör det nära nog omöjligt för mig att be om hjälp.

Min positiva överlevarsida väljer att inte lyssna så mycket till det här bottenlösa svarta hålet i mitt inre. Jag har begåvats med en förmåga att uttrycka mig och en orädsla att säga det jag känner och tycker.

Kan jag ta makten över mitt lik?
Inte som det ser ut just nu, känner mig mest som en fånge i ett söndervittrande Sverige. Skuldsanering är för mig lika med ångest. Reglerna för att få skuldsanering bygger på att jag ska kunna visa upp att jag klarar av att inte dra på mig nya skulder. Låter ju förnuftigt, men för mig betyder det en avgrundsdjup ravin som hindrar mig från att få ordning på allt. Nya skulder är ofrånkomligt när man inte har pengar så det räcker till det familjen behöver för det dagliga livet.

Besluten som fattas idag får en som mig att känna sig som om man är utan människovärde, och mer som en siffra i olika former av statistik. Dessutom så är jag simulant, lat och arbetsskygg enligt den debatt som förs. Att en läkare, ja flera till och med, har sagt att jag inte är arbetsför spelar ingen roll, för regeringen vet bättre. De har betydligt bättre koll på vad jag och många med mig klarar, läkare kan ju manipuleras det kan inte politiker!!

Hoppet är det sista som lämnar människan och så är det naturligtvis även för mig. Men mitt hopp sätter jag till att finna ännu fler värden i livet som ger livsglädje.

Av: Titti Iggström

Skapad: 2011-02-14 16:44:57

Senast ändrad: 2011-02-16 16:24:59