Kalender

Egoismen skapas av våra system redan i dagisåldern!

Idag måste man skaffa mig en position eller gå miste om livets möjligheter. Denna position måste jag uppnå i konkurrens med andra annars riskerar jag att hamna helt utanför.

Jag efterlyser ett gemensamt mänskligt ansvar. Ett ansvar som ingen enskild människa, parti eller någon organisation kan använda sig utav för att vinna något på. Det skriver Rolf Nilsson Föreningen Stockholms hemlösa.

En orolig vuxenvärld bestående av föräldrar, institutioner, media och andra samarbetar alla lydigt utifrån en skolplan vars huvudsakliga syfte är att skilja agnarna från vetet. Tester och prov sållar bort. Vi kurar bävande ihop oss i en gemensam förhoppning om att vår ytliga beslutsamhet skall generera det bästa resultatet.


Inför de som inte lyckas värjer vi oss 

Våra fängelser är till stor del fyllda med människor som dömts för innehav av "olaga läkemedel", narkotika för eget bruk som knappt räcker till självmedicinering. Andra sägs bära på dubbeldiagnoser och olika bokstavskombinationer som ingen lagom meriterad doktor kan förstå sig på.

Du kan bläddra i en tidning. Där står det om företagsledare, fackliga företrädare och andra med någorlunda hygglig position som därigenom åtnjuter samhällets förtroende. De förser sig själva med villor, lägenheter, oskäliga löner, fallskärmar och bonusavtal.
 
Är det konstigt om vi blir förvirrade, att vi blir rädda för att tappa greppet? I dag är det många som gör det. Om detta skulle hända dig, om du själv skulle tappa greppet, vilket vi verkar tro bara händer andra. Då ska du vara tacksam om det finns ett skyddsnät runt omkring dig av folk som bryr sig. För gör det inte det, finns det en riktigt ruskig lukrativ marknad där och väntar på dig. 
 
Lukrativ marknad
Socialbyråer, forskningsinstitut, hjälporganisationer slåss alla om våra skattemedel för att få hjälpa de utsatta som i sin tur delats in i grupper för att mätas mot varandra.
 
Ministrar badar i institut. Det jobbas oerhört. Det görs enormt mycket och all den kraft som verkar under värnande paroller är gigantisk. Men i grunden händer ingenting. Om vi nu tar ett steg tillbaka och besinnar oss i all vår omsorg, så skulle vi nog inse att detta är inget annat än en välviljans tyranni. 
 
För även om det aldrig uttalas, även om det aldrig sägs rent ut, så finns det ju egentligen inget ömsesidigt intresse av att de som stöts ut skall komma in igen. Det fungerar lite grann som på lotto eller i det statliga spelmonopolet. Ibland vinner någon högsta vinsten och klarar sig igenom det snåriga kontrollsystemet utan att dö på vägen.
 
Det här är nog inte första gången någon frågar sig: Vad skulle hända med alla dessa ofantliga system om förlorarna blev vinnare, om dessa människor som lever på att andra inte klarar sig? Vad skulle hända med dem? 
 
Ovärdigt maktförhållande
Låt oss ta socialtjänsten som exempel även om de bara är en verkställande del av ett systematiskt felslut. Vad som vanligtvis sker i dessa regioner är att ett djupt kränkande och mycket ovärdigt maktförhållande utvecklas. Den som blir tvungen att ständigt återkomma till denna tillfälligt avsedda hjälp kan ju inte göra annat än att se sig själv som ett problem. För det andra underlåter inte sällan hjälpgivaren att påminna dig om detta bakom ett sorts uppfostrande syfte. Du får precis så mycket som normen tillstår.
 
Detta oavsett om du klarar dig eller inte. Följer du inte ödmjukt hjälpgivarens diktat riskerar du i vissa fall att bli av med både hem och barn. Din heder är inte värd ett uns. Du degraderas till en fuskare. Skammen är det mest effektiva vapnet som staten har att hålla denna ständigt konstanta kvot av människor på marginalen i schack. 
 
Gemensamt ansvar utan vinstintresse
Vad jag efterlyser här är ett gemensamt mänskligt ansvar. Ett ansvar som ingen enskild människa, inget enskilt parti eller någon organisation kan använda sig utav för att vinna något på.
 
Vi måste gemensamt och förbehållslöst leva upp till de grundläggande principer vi alltid talar om. Vi kan inte använda exempelvis ett tryggt hem i utpressningssyfte för att en människa skall anpassa sig till våra regler, när dessa är skrivna av och för människor med helt andra förutsättningar.
 
Mitt jag definieras självklart av min del i kollektivet, men jag kan ju inte gömma mig där och inbilla mig att jag inte är en del utav det kollektiva sveket.
 
Vi måste stanna upp någon gång och fråga oss själva: Vem har jag blivit som så rättfärdigt tycker mig kunna köra över våra fattiga medborgare och i lukrativa fattighus osynliggöra hemlösa kvinnor, män och barn?
 
 
Rolf Nilsson
Föreningen Stockholms hemlösa

Foto: Flickr Art Partner - projektet - 2010 Det europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning - se alla bilder här>

Skapad: 2011-08-26 10:43:05

Senast ändrad: 2011-08-26 13:20:59